Meningslöst.

Tisdagsnatt och ännu en sugig arbetsvecka har inletts. Som vanligt sitter man här helt klarvaken men med tankarna någon helt annanstans. Nätterna är fan så underbara, enda tiden då man hinner sätta sig ner lugnt och tyst, kolla serier/filmer, lyssna på lite musik och verkligen bara vara. Under dagen är det så mycket stress, fart och saker att göra. Föräldrarna och andra pajasar som har noll inblick kallar det datorberoende. Men om jag inte haft nån dator hade jag suttit vid tvn, hade jag inte haft någon tv hade jag suttat uppe ändå. Jag trivs på natten, jag lever på natten.

Som sagt, upp och jobba imorron igen. Igen som alla andra vardagar jävla vardagar. Vill verkligen inte jobba, hatar det så enormt.. Vill inte styras som någon jävla hund, jag vill sitta uppe hela nätterna. Jag vill sova halva dagarna. Jag vill vara fri. Föräldrarna och annat folk kallar det inget liv. Så som jag vill leva för stunden måste ju vara mitt liv, måste vara ett liv. Jag vet att jag inte alltid kommer att vilja leva på ett sånt sätt, för jag kommer vilja leva annorlunda. Men jag vill leva så här just nu och jag tror dom flesta ungdomar också vill det. Jag vill kunna sitta här en måndagskväll, lyssna på musik, fundera på vad jag ska göra imorgon utan att känna massa ångest och press över att jag snart ska behöva gå upp och tvingas åka iväg till ett tråkigt arbete och jobba 8 timmar.

Varför känns allt så meningslöst. Man föds och livet är redan förutbestämmt. Varför är ens vägar redan lagda. Vi föds, vi jobbar för att få mat, till vi slutligen dör och allt man har byggt upp genom åren är förlorat. Varför kan man inte få vara pensionär nu för? Jag vill hellre leva den tiden nu och dö vid 50 års ålder.

Just nu känns livet helt meningslöst, jag finner typ bara att jag lever nu, nu på natten. På dagarna har man inte tid att göra någonting alls. Att bara sitta och drömma sig bort vid denna tiden är underbart. Man glömmer att man ska upp på måndag igen och jobba 5 dagar på ett jobb som man inte gillar. För hur många jobbar med jobb dom gillar? Man lär sig gilla det, man manipuleras av samhället att gilla det. Jobba för att överleva är ju rätt självklart och det har det alltid varit. Varför ska det egentligen behöva vara såhär? Dagens samhälle blir bara sämre och sämre. Inte speciellt konstigt att fler och fler minderåriga och upp till 20 år väljer att avsluta sina liv. Tror att många av dessa tonåringar som tar sitt liv i dagens samhälle är människor som har väldigt starka personligheter, har massa drömmar och tanken på ett liv som dom aldrig ens kommer i närheten av. Man slängs ut alldeles för tidigt i dom vuxnas värld. Vi står där helt nakna och ska ha ett jobb redan nästa dag efter studenten. När ska vi ha tid att njuta lite? Vissa skriver att dra utomlands i nån månad så kommer du få leva livet. Men vem har sagt att alla ska ha råd med det?

Vi ungdomar får sån otrolig inblick av hela världen idag. För många blir det nog för mycket. Förr i tiden hade man sin roll, man visste sin plats här i livet men ändå fick man otroligt mycket frihet. Man levde i harmoni. Nu ska jag inte säga att det va bättre förr. Men då visste man iaf sin mening. Varför går man upp av en pipande klocka och stressar iväg till jobbet? Varför går man upp när det är kolsvart på morgonen och kommer hem när det är kolsvart? Är det inte meningen att man ska sova ut tills man vaknar och är det inte meningen att man ska få komma hem och leva innan det är kolsvart? Men då kanske man ställer sig frågan men varför lägger du dig inte tidigare då? Då kanske du hinner sova ut? Skulle jag lägga mig tidigare som det är nu idag så skulle jag kanske få 2 - 3 timmars egen fritid varje vardag. Är det rätt att man ska få leva sitt eget liv 2-3 timmar om dagen? Det är ingen i dagens samhälle som förstår ungdomars situation bättre än vi och dom flesta av oss får inte leva ens en gnutta av det liv vi vill leva. Vi föds och ser allt på tv, ser på internet, hör av kompisar m.m. Vi bygger upp en tro om ett mycket bättre liv än vad vi kommer att få. När vi väl står där på kanten till ett nytt liv då inser vi det. Då är det otroligt jobbigt.

Take care
/ Andreas